I sin romandebut tecknar Elin Persson osentimentalt tre unga livsöden med värdighet och medmänsklighet. Och läsarhjärtat brister.Rebecka är ny på jobbet på HVB-hemmet, hon har gått introkursen och hon följer alla regler som står i pärmen. Hon får rådet att lämna jobbet på jobbet, att inte låta sig bli berörd. Men ibland när det blir för mycket flyr hon ner till källargången vid grovsoprummet och sitter där en stund och petar på den skrovliga betongväggen tills det bildas en liten hög med grått smul på golvet.Varje dag möter hon Ahmed som dansar snabbt med höfterna, Hamid som har Migrationsverkets brev på nattduksbordet och Zaher, den nyaste på boendet som rör sig tyst längs korridorerna i sina glittriga sandaler. De är Afghanistans söner, och Rebecka på asylboendet är deras anhörig.
