Dödsdansen - i synnerhet den första delen - är ett av de stora mästerverken i Strindbergs dramatiska produktion och kombinerar på ett utomordentligt suggestivt sätt det tidigare naturalistiska dramats maktkampsmotiv och koncentration i tid och rum med de nya inslag som är en följd av den omvälvande Inferno-upplevelsen: verklighetsupplösningen, det religiösa skuld- och försoningstemat, insikten om att skeendet i sista hand regisserats av “makterna”.När dramat kom ut i bokform hösten 1901, utdömdes det av flera ledande kritiker. Oscar Levertin, som totalt saknade förståelse för Strindbergs sena, nyskapande dramatik, talade i en beryktad anmälan om “en plump, långsam och tråkig träskodans, som icke kan gripa eller fängsla”. Hans omdöme har eftertryckligt dementerats av eftervärlden. Ett internationellt genombrott kom med Max Reinhardts berömda uppsättning i Berlin 1912, och alltsedan dess har Dödsdansen hört till Strindbergs flitigast spelade stycken på scener världen runt.
