Året är 1831. Asien och Europa har de senaste åren drabbats av en koleraepidemi som lett till massdöd med påföljande oro och upplopp. Trots att det ännu är relativt lugnt vid Toscanas kust har Adolf Fredrik Munck bestämt sig för att stanna inomhus resten av livet. Ett långt och händelserikt liv har det varit. Han har bott i Tyskland, Österrike, Pisa, Neapel och slutligen Massa, i närmare fyrtio av sina åttiotvå år, utkastad ur sitt eget land efter att hans arbetsgivare, välgörare och olycka blivit mördad. Gustav III hade anledning att vara tacksam mot Munck, inte minst för att den erotiskt kunnige hovstallmästaren handgripligen hjälpt den tafatte kungen när en avkomma skulle bli till. Men det ledde också till illasinnade rykten om det verkliga faderskapet, som förpestade både Gustavs och Munckens tillvaro. Kungens nåd förbyttes småningom i bedrägeri och svek. Det är sådant och mycket mer som Munck minns nu, och berättar för trotjänaren Ytterberg.
